Har på stadsbiblioteketet i Halmstad lånat och läst boken Kristi kyrka, skriven av biskop Bo Giertz (3:e, utvidgade upplagan från 1946 – boken fick hämtas från boklagret i källaren …). Mitt eget exemplar finns bland mina böcker hos svärmor i Småland. Innehållet är värdefullt, aktuellt och tänkvärt, trots att det i efterskriften betygas: Denna bok om Kyrkan ger icke någon hel bild av Kristi Kyrka. Det kräver en fortsättning för att icke stanna vid grov ensidighet (sid 249).

I avsnittet Försoningens ämbete – I apostlarnas efterföljd beskrivs prästens uppdrag och hängivenhet. I förlängningen talas det också om frimodighet och ansvar. Jag citerar (sid 240):

Troheten mot uppdraget blir trohet emot Ordet. Här är icke längre fråga om att sovra eller gallra. Här är fråga om att avlyssna det budskap Herren och Frälsaren befallt sin härold att frambära, att sänka sig in i det, själv leva av det, tillägna sig det i hela dess organiska sammanhang och hela dess rikedom och bära fram det utan omtydning, utan ursäkter, med ansvar inför Herren och frimodighet inför människorna.

Vidare citeras en tysk präst som med humor och patos skriver om hängivenheten i ämbetet och om alla de mänskliga surrogat, som aldrig kan ersätta den (sid 241-242):

Jag indelar prästerna i arbetshästar, kapplöpningshästar, lyxhästar, karusellhästar och oxar.

Arbetshästarna äro de, som kunna allt och göra allt. De uppslukas, upprivas och förtäras av tusen detaljarbeten. De äro lärde, ämbetsmän, fattigvårdsfunktionärer, ungdomsledare, kyrkomusiker, föreningspampar, hembygdsforskare, tidningsskrivare, naturvetare, astronomer o.s.v. Ofta goda och trogna själar. Men huvudsaken kunna de inte: att operera de sjuka själarna, att skära, förbinda, läka och rädda: de tåla inte att se blod!

Kapplöpningshästarna springa omkring, alltid och överallt, i och utom sin församling. De äro allestädes och ingenstans; måste alltid ha varit med, annars var det ingenting bevänt med saken. Som festtalare och högtidspredikanter äro de överallt, där någonting går av stapeln. Men de stå icke som de tolv oxarna i förgården (2 Krön. 4:2 ff) med nådens kopparhav på ryggen, redo att två de orena själarna …

Karusellhästarna äro nöjesdirektörerna, som kunna roa sin församling så förträffligt. De kunna ordna utflykter, spela teater, sporta, vandra, hålla film- och sagoaftnar och ännu mycket mera. Men de komma icke en centimeter framåt med församlingen. Trots allt som är i gång bli de som karusellen ständigt stående på samma plats.

Å h,  g ö r e n  b ä t t r i n g – ni pastorer, ni som skulle vara herdar själasörjare, biktfäder, hjärtats läkare … Bedjen Gud, att han skänker sin arma kyrka herdar, som inte vilja nå så högt, som inte vilja vara annat än gamla dumma, enfaldiga oxar från landet, som intet annat känna än sin Herre och sitt ämbete; som blott vilja e t t, att få tjäna denne Herre i hans förgård, bärande förlåtelsens nåderika hav på sina ryggar, tills de burit hornen av sig och deras ryggar värka, tills de tjänat ut, och då ännu är redo att låta sig slaktas och offras för sin Herre. Haven ingen annan äregirighet än den att man en gång må kunna skriva på eder gravsten: Här vilar en gammal enfaldig och dum oxe från landet. Dock gäller om honom Jes. 1:3: E n  o x e  k ä n n e r  s i n  H e r r e.

Tidigare i boken behandlas ämnet Försoningens ämbete – Kristi uppdrag. När tredje upplagan skulle tryckas hade frågan om kvinnliga präster aktualiserats. Därför har Bo Giertz ett avsnitt om detta (sid 230-234), något jag hoppas kunna återkomma till.