Under våren skrev jag en blogg med rubriken: Fel åsikt i ämbetsfrågan?

Har i sommar läst boken “Kristi kyrka” av Bo Giertz och det har för mig bekräftats att ämbetsfrågan inte är av marginell betydelse (som många menar). I avsnittet Försoningens ämbete – Kristi uppdrag finns ett avsnitt där den omdebatterade frågan om kvinnliga präster blir belyst (3:e upplagan utgavs 1946). Denna undervisning, baserad på Bibelns auktoritet, behöver lyftas fram i en tid när frågeställningen för många bedöms som passé.

Avsnittet återges i sin helhet, utan språklig bearbetning (sid 230-234):

”Efter allt vad vi redan sagt står det nog klart för var och en, att det icke beror bara på konservativ slentrian, när kyrkans så envist motsätter sig tanken på ett kvinnligt prästämbete.

Vore ämbetet bara ett uppdrag från församlingens sida, en avlönad befattning, som inrättats av välmenande människor, så funnes det inga principiella skäl mot att öppna prästämbetet för kvinnor eller skapa en alldeles ny tjänst för kvinnliga förkunnare. Men våra kyrkliga ämbeten äro något annat och mera. De ha funnits i kyrkan sedan apostlarnas dagar. De ha ända från början haft sin myndighet, sin rätt och sina förpliktelser ur den fullmakt och det uppdrag, varmed Kristus sände ut sina apostlar i världen. De ha bokstavligen framvuxit under apostlarnas välsignade händer. Att skapa något alldeles nytt vid sidan av dessa ämbeten är en vansklig sak. Ämbetet är ett apostoliskt uppdrag, och man kan icke taga sig det uppdraget, om det icke givits. Att tala i Jesu namn och med hans fullmakt är en alldeles för allvarlig sak för att man skulle våga taga sid den utan full och grundad visshet att verkligen äga uppdraget från honom själv. Naturligtvis är det envar obetaget att i vissheten om en personlig kallelse träda upp och tala med profetens rätt – och den falske profetens risk! – men man skall då icke begära Kyrkans uppdrag. Kyrkan äger och förvaltar tre ämbeten, som hon förmedlat sedan apostlatiden. Dem giver hon alltjämt vidare. Men det är på goda grunder hon inte utan vidare vill skapa ett nytt, som aldrig kan få samma grundval och samma karaktär av apostoliskt uppdrag, som de gamla ämbetena hava.

Icke heller låter det gärna tänka sig, att man skulle öppna det redan bestående prästämbetet även för kvinnor. Hela den urkristna traditionen reser sig som en mur mot den tanken. Att man och kvinna äro likvärdiga och stå Guds fadershjärta lika nära, det är från kristen synpunkt en självklar sak. I deras inbördes förhållande – liksom över huvud taget i människornas inbördes samliv – erkänna vi inga maktanspråk eller prestigesynpunkter. Församlingen är Kristi kropp, där vi alla äro lemmar, varandra till tjänst. Den enda olikhet, som här finnes, beror på den arbetsfördelning mellan lemmarna och den olikhet i gåvorna, som Gud själv förordnat (1 Kor. 12:7 f). Denna ordning respekterar en kristen glatt och tacksamt, väl vetande att den ena lemmen icke blir mindre – eller mera – värd än den andra, därför att Gud givit dem olika uppgifter. Till denna av Gud själv bestämda ordning hör nu också enligt Nya Testamentets klara vittnesbörd, att kvinnan icke är kallad att bekläda något läroämbete utom diakonissans. Bibelns mening är här så klart uttalade (1 Tim. 2:11 ff), att det icke finns någon möjlighet att införa ett kvinnligt prästämbete utan att medvetet sätta å sido vad både Skriften och Kyrkans samlade tradition otvetydligt lär och menar. Det går icke gärna att försvara sig med att man ändå kan handla efter “evangeliets anda”. Därmed skulle väl förstås, att apostlarna icke fattat Jesus rätt, utan förvanskat hans budskap – vilket strider mot hela vår tro på Guds uppenbarelse enligt tredje artikeln – och att Jesus själv icke skulle ha haft några betänkligheter mot ett kvinnligt prästämbete. Men nu är det just det påfallande och märkliga, att Jesus själv aldrig kallade någon kvinna till apostel. Annars finnes det ju många kvinnogestalter i Jesu omgivning, som evangeliet framställer som religiösa förebilder. Det skall aldrig förgätas, att det efter apostlarnas flykt var några kvinnor, som förblevo trogna vid korset. Det var också kvinnor, som voro uppståndelsens första vittnen. Likafullt blev ingen av dem insatt att såsom apostel vittna om uppståndelsen. Orsaken kan icke gärna ha varit en eftergift för judisk sedvänja. Jesus kunde vara demonstrativt frigjord, när det gällde att bryta judisk sed, som icke höll måttet i religiöst avseende. Han förvandlar också kvinnans ställning i äktenskapet, där hon förut varit rättslös. Men han kallar icke någon kvinna till apostlaämbetet. Hans egna apostlar voro uppenbart övertygade, att det uppdrag de fått endast var avsett för män. I den hedniska omvärlden fanns det annars gott om prästinnor. I vissa församlingar kunde det under den första oordnade tiden förekomma, att även kvinnor predikade och undervisade vid gudstjänsterna. Apostlarna motsatte sig på det kraftigaste detta. Det hjälpte icke, att man försökte åberopa Andens auktoritet. Paulus blev icke svaret skyldig: Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad skriver till eder är Herrens bud (1 Kor. 14:37). Någon högre instans kände urkyrkan icke. Saken var avgjord. För hela den kristna kyrkan blev detta vedertagen ordning, fastslagen både i Bibeln och kyrkoförfattningen.

Om nu den svenska kyrkoprovinsen beslutade sig för att här gå en annan väg, skulle detta få de allvarligaste konsekvenser. Det skulle betyda, att vi uppgåve hela den grund, som vi hittills byggt på: bibelordet, tolkat och förklarat genom den allmänneliga Kyrkans samfällda tradition och reformationens djupa inlevelse i det paulinska budskapet. Denna gamla grund skulle vi överge för att i stället lita på vår egen tids uppfattning såsom ett uttryck för gudomlig uppenbarelse. Vi skola ha klart för oss, att vi därmed äro inne på en väg, som fört den romerska kyrkan till dess mariadogmer och dess påvetro. Vi skola också har klart för oss, att vi för all framtid göra en återförening omöjlig med de kyrkor, som ännu stå på den fornkyrkliga grunden. Så länge den svenska kyrkan ännu i liv och tro och lära bekänner sig såsom Kyrkan i Sverige, såsom den svenska grenen av Kristi ena, heliga och katolska Kyrka, är ett sådant steg otänkbart.

Än mer: ett sådant steg förblir otänkbart, så länge den svenska kyrkan känner förpliktelsen mot sitt lutherska arv och icke förlorat kärlek till bibelordet, som varit hennes största tillgång ända sedan den stora kyrkoförbättringens dagar.

Ingenting är angelägnare än att vi i denna fråga kunna hålla borta alla de känslor och argument, som icke ha hemortsrätt i evangeliet, utan vuxit fram i striden kring kvinnoemancipationen. Sådana argument ligga när till hands icke bara för den som menar sig kämpa för kvinnans rättigheter, utan i lika hög grad för den som vill stå på den gamla grunden. Det finns så mycken obotfärdig konservatism och så mycken maskulin förhävelse, som gärna applåderar Kyrkans ståndpunkt utan att förstå hennes innersta bevekelsegrunder. För Kyrkan är detta ingen kvinnosaksfråga och får aldrig bli det. Det är en fråga om troheten mot det arv och uppdrag hon förvaltar. Vill hon icke inrätta ett kvinnligt prästämbete, så är det därför att hon icke har rätt till det och därför att det aldrig kan bli ett ämbete i kyrklig mening. Ett kvinnligt prästämbete kan aldrig grunda sig på ett apostoliskt uppdrag. Det kan lika litet förvaltas i oreserverad hängivenhet för det apostoliska budskapet. Tvärtom: genom sin blotta tillvaro måste det säga ifrån, att vi icke längre känna oss bundna vid apostlarnas tro, utan förbehålla oss rätten att korrigera dem.

Om det i våra dagar föreligger nya behov av kvinnliga arbetare i Kyrkans tjänst – i ungdomsvården, på anstalter, bland särskilda grupper av yrkeskvinnor o.s.v. – och om detta behov verkligen icke som hittills kan fyllas genom frivilligt kyrkligt arbete eller av enskilda kristna kvinnor – så är det för Kyrkan den enda naturliga vägen att möta detta behov genom specialutbildade diakonissor. Det kan ske i full trohet mot biblisk och kyrklig ordning. Denna trohet är för varje kyrkokristen den enda garantin för att ett sådant ämbete kommer att bli till välsignelse och skänka innehavaren trygghet och arbetsglädje. Har Guds Ord här anvisat mannen ett arbetsområde och kvinnan ett annat, ligger häri ingen värdering eller rangordning, utan en garanti för att gåvorna så komma till sin bästa användning. Och Kristi Kyrka kan aldrig erkänna någon annan rätt än den att taga emot Guds oförskyllda nådegåvor och i tacksamhet för dem tjäna Herren och sin nästa.”