En artikel i Kyrkans tidning med rubriken En ny teologi för religionsmöten (nr 48/2010) väcker debatt. I ingressen konstateras att … Sverige har genomgått en förvandling från enhetssamhälle till en mångreligiös mötesplats. Nu skrivs en teologi för denna nya situation.

Teol dr Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, kommenterar ett pågående arbete med ett nytt teologiskt dokument. Hon hävdar … att vi har lämnat ett strängt inklusivt tänkande där vi hävdar att dop och kristen tro är nödvändigt för människans frälsning. I stället har vi rört oss mot tanken att Gud finns i flera sammanhang. Och kanske vi till och med är beredda att tänka att alla religioner – bortom vars och ens språkbruk – har samma mål.

Läs artikeln i sin helhet: Ny teologi för religionsmöten.

En debatt i ämnet pågår i tidningen Världen idag. Det sker från frikyrkligt håll i artiklarna: Svenska kyrkans svek fortsätter och Kyrkor som lämnar den bibliska tron självdör.

En blogg i anknytning till Frimodig kyrka reflekterar över saken under frågeställningen Är Jesus enda vägen?

Egentligen är det inte något särskilt nytt i Svenska kyrkans sammanhang. Frågor kring religionsmöten, religionsteologi och religionsdialog har varit aktuella sedan mitten av 1990-talet: Religionsdialog i Svenska kyrkan.

Teol dr Rune Imberg, lärare och forskningschef på Församlingsfakulteten i Göteborg (FFG), hade under år 2000 en artikelserie i FFGs tidning Hälsning med temat Teologiska trender i tiden. Det belystes under tre infallsvinklar och är fortfarande aktuella och läsvärda:

Har Skriften något att säga i detta angelägna ämne? Ja, aposteln Paulus är engagerad i religionsdialog vid ett besök i Aten (Apg. 17:15–34). När han ser avgudabilderna blir han upprörd i djupet av sitt hjärta och inser vikten av att kraftfullt predika evangeliet om Jesus och uppståndelsen.

Talet på Areopagen är lysande retorik! Hans anknytningspunkter till åhörarnas religiösa mångfald är påtaglig och samtidigt är apostelns vittnesbörd kristallklart: den ende sanne Guden som Skapare och Uppehållare, avguderiets avslöjande och en tydlig Kristus-förkunnelse. Öppenhet för dialog – att finna gemensamma nämnare bland olika religionsuppfattningar – lyser med sin frånvaro. Tvärtom är kallelsen till uppgörelse påtaglig: … nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig (17:30). Kristus framställs som Domare / Frälsare och tron allena som bär genom liv och död: … han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från det döda (17:31).

Paulus fick utstå hån och motstånd, men några blev omvända och kom till tro på Jesus. På samma sätt uppmuntras vi enligt god apostolisk ordning att fortsätta Kyrkans uppdrag: förkunna omvändelse och syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn (Luk. 24:47). När synkretismen kommer smygande finns all anledning att vara maximalt närvarande i folkhavet med ett unikt, tydligt budskap om Jesus Kristus som korsfäst, död och uppstånden.