Tidningen Kyrka & Folk har på ett tänkvärt sätt lyft fram kompromissens faror (nr 11/2011). Sammanhang som stått för en tydlig bekännelse flyttar sina riktmärken, förmodligen för att det kyrkopolitiska etablissemanget kräver det. Ledarskribenten lyfter fram ett antal relevanta och rannsakande frågor:

… vad händer när det taktiska kompromisstänkandet från politikens värld smyger sig in som måttstock även för de djupare frågorna som handlar om kyrkokampen, Guds uppenbarade sanning och själars evighet? (—) Och om vi kompromissar med en sak i Guds ord, hur ska vi då kunna få Guds Andes kraft att stå emot när nästa fråga blir en bekännelsefråga – där troheten mot Kristus ställs på prov i handling?

Med rätta påpekar författaren vägskälets dilemma. En fråga ställs – och besvaras:

Ska vi tänka taktiskt och ansluta oss till något etablerat, men som har accepterat en historisk-kritisk bibelsyn i fråga om t ex ämbetet eller ska vi i första hand söka förenas under hela Guds rådslut såsom det är oss givet en gång för alla och i tro låta honom strida för sitt folk och dess möjlighet att fira gudstjänst i Ande och sanning? (—) Låt oss hålla fast vid allt Guds rådslut – då tar han hand om följderna. Vi kan förvänta oss det bästa av honom.

Läs ledaren i sin helhet: Ska vi släppa ämbetet nu?

Biskop emeritus Arne Olsson har nyligen gjort en värdefull tillbakablick – drygt 50 år tillbaka i tiden. Läs hans reflektioner och vittnesbörd, som också betonar vikten av att hålla fast vid hela Guds rådslut:

Ett stormöte i Uppsala 1958.