Påsken – är som en bild av livet … förtvivlan, sorg och glädje!”, skrev svärmor i dag på förmiddagen. Fann samma sak i studium av Martin Luthers huspostilla för påskdagen (jag har en äldre upplaga, tryckt 1890 – i frakturstil), där det talas om vikten av att på ett rätt sätt dra nytta av Kristi uppståndelse. Vi behöver föreställa oss två olika bilder av Honom, skriver reformatorn. Låt mig citera (i något språkligt bearbetad form):

Den ena är den sorgliga, eländiga, smädliga, jämmerliga, blodiga bilden, som vi hörde på långfredagen, att Kristus hängde mitt emellan två rövare och dog under svåra smärtor. Denna bild bör vi, såsom ni då hörde, betrakta med hjärtan som icke tvivla därpå, att det allt skett för våra synders skull, att han, den rätte och evige översteprästen, givit sig själv till ett offer för vår synd samt med sin död betalt därför. Ty det bör vi alla veta, att våra synder har så sargat och jämmerligt tilltygat Kristus, samt att hans lidande icke är något annat än din och min synd. För den skull – så ofta vi tänker på denna ömkliga och blodiga bild och betraktar densamma, bör vi icke föreställa oss något annat, än att vi se våra egna synder. Men det vore förskräckligt, om denna sorgliga bild skulle alltjämt så förbliva.”

Men tag därefter även denna andra bilden för dig, på vilken du ser, att din Herre Kristus, som förut för dina synder skull var så ömklig och eländig, nu är skön, ren, härlig och glad, samt att all synd är ifrån honom försvunnen. Räkna vidare så här: när dina synder för Kristi lidandes skull icke mer vilar på dig, utan är av Gud själv tagna ifrån dig och lagda på Kristus, men i dag på påskdagen efter uppståndelsen icke mer finns hos honom, vart har de då tagit vägen? Är det icke så, som Mika säger, att de är sänkta i havets djup, så att varken djävulen eller någon annan varelse mer skall finna dem? Detta är nu den härliga och fröjdefulla artikeln av vår trosbekännelse, vilken allena gör människor till kristna …”

Det är givetvis ingen tillfällighet att ett centralt bibelord om Kristus citeras i betraktelsen: ”… han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (Rom. 4:25).