Enligt Guds ord är det kristna dopet något grundläggande och alltid aktuellt. Det är en helig handling, instiftad av Jesus Kristus (Matt. 28:18–20, Mark. 16:16). På pingstdagen är Ordets förkunnelse och dopet i fokus. Människors samveten väcks och frågan uppstår – vad behöver göras för att bli frälst? Svaret lyder: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar (Apg. 2:38–39). Kallelse till omvändelse och frälsning förtydligas: Låt er frälsas från detta onda släkte (Apg. 2:40). Resultatet uteblir inte: De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen (Apg. 2:41).

Lilla katekesen lyfter fram dopets nytta och förpliktelse:

  • Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.
  • Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Augsburgska bekännelsen fokuserar på dopet, i såväl artikel II som IX:

  • Om arvsynden. Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande. De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden är synd, och för att förringa den ära, som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.
  • Om dopet. Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd. De fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.

Den kristna tron ställs alltid inför utmaningar, att framhålla lärans tillförlitliga ord med en sund, uppmuntrande undervisning och att avslöja, ta avstånd från osund lära – att vederlägga motståndarna (Tit. 1:9). Kyrkans historia vittnar om denna kamp: ett ja till sanningen och ett nej till lögnen

I Missionsprovinsens sammanhang har frågan om dopet aktualiserats under årens lopp. Vid Provinskonventet 2010 hölls två kortföredrag i ämnet, av Jakob Appell respektive Pekka Heikkinen:

Det senare föredraget analyserar och kommenterar en doktorsavhandling av Anna-Karin Hammar med titeln Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament – Dopteologi i mötet mellan tradition och situation. Avhandlingen har, medialt sett, inte fått så mycket uppmärksamhet. Ändå är den teologiska reflektionen i vår samtid påtagligt präglad av samma anda.

Under hösten har dopet åter aktualiserats, bl.a. genom ett biskopsbrev (se bifogat dokument i länken): Svenska kyrkans biskopar ger skäl för dop

Dokumentet har kommenterats i åtminstone två sammanhang – det senare bidraget är väl värt att studera:

Forsatt reflektion om dopet följer under våren. Stockholms stift har aviserat en kampanj med slagorden Dopfestival och Dopets vår.

Att frågan är relevant och aktuell – det är uppenbart! I media uppmärksammas den på olika sätt. Ett sekulariserat samhälle efterfrågar trots allt värderingar och ritualer. Dessvärre söker man oftast på ”fel ställen”: Dop eller personlig ceremoni?

Kristi kyrka kallas på nytt att framhålla den apostoliska sanningen, vilket innebär ett möte med Gud till dom och frälsning: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar (Apg. 2:38–39).

Vägen är smal – också med avseende på dopfrågan. Det finns två diken, något som olika fromhetstraditioner bör vara uppmärksamma på:

  • ”En sakramentalistisk dopsyn” – en halvsanning. Den påtalar med all rätt pånyttfödelsen i dopet, men förkastar den avfallnes behov av pånyttfödelse genom Ordet (omvändelse och tro).
  • ”En sakramentsföraktad dopsyn” – en halvsanning. Den påtalar med all rätt pånyttfödelsen genom Ordet (omvändelse och tro), men förkastar pånyttfödelsens faktum i och genom dopet.

Inget av dessa diken – sakramentalism respektive sakramentsförakt framhåller hela sanningen. Ett fortsatt studium i ämnet är nödvändigt; att ta del av hela Guds rådslut beträffande dopet.

Kristi befallning och uppdrag kvarstår: Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd (Mark. 16:15–16).