Återkom i går från ett femdagarsbesök i Norrbotten. Bakgrunden är de kontakter som Missionsprovinsen haft i detta område, vilket lett till att en gudstjänstgemenskap etablerats – något jag tidigare redogjort för: Korpilombolo har fått ny gudstjänstgemenskap.

Under årets lopp har vi haft samråd om fördjupade kontakter, inte minst via pastor Anders Alapää och en av ledamöterna i gudstjänstgemenskapen, vännen Bertil Kero. Det ledde omsider till en inbjudan att dels träffa styrelsen för gudstjänstgemenskapen i Korpilombolo och dels möta fram vid ett laestadianskt sensommarmöte i Juhonpieti / Erkheikki Fridsförbund strax utanför Pajala. Mötet har på grund av sin omfattning faktiskt även uppmärksammats i Svenska kyrkans sammanhang: Laestadianskt sommarmöte startar. Jfr även Laestadianernas Fridsföreningars Förbund och informativ översikt av Læstadianismen.

För min del var det första gången att få fördjupad insyn i den laestadianska traditionen, även om jag under årens lopp mött bröder och systrar från dessa sammanhang. Under tre dagar gavs tillfälle att lyssna till inte mindre än tolv predikningar (av totalt 14) – entimmes-predikningar, eftersom hela evenemanget genomgående är tvåspråkigt: svenska och finska. På lördagskvällen firades mässa, där jag tillsammans med Anders Alapää blev ombedd att bistå i distributionen. Inte mindre än 1 400 kommunikanter! På söndagen firades gudstjänst som också innefattade två dop.

Med min bakgrund konstaterade jag ganska snart flera gemensamma nämnare från min barn- och ungdomstid i Bibeltrogna Vänner. Evenemanget påminde på flera sätt om det som i gångna tider kallats KUS’ sommarkonferenser i södra Sverige – jfr ELU.

Arrangemanget var mycket välorganiserat. I ett gigantiskt mötestält fanns sittplatser för c:a 1 000 personer, och utanför tältet ytterligare c:a 500 sittplatser. Många familjer logerade i sina husbilar / husvagnar och i ett separat stort tält serverades rikligt med mat och dryck (middag och fika).

Ordets predikan var i fokus och vikten av den kristna gemenskapen kunde man inte ta miste på. Till skillnad från tendenser i många andra sammanhang i vår tid var det en påtaglig icke-segregerad samling: barn, ungdomar och äldre – sida vid sida. Eftersom det i denna tradition inte är ovanligt med stora familjer var evenemanget rätt livligt, utan att någon verkade störas av det. Jag har ännu inte hunnit smälta och utvärdera intrycken från förkunnelsens särart. Noterade dock att stor vikt lades vid behovet av att personligen nå fram till ”bättringens nåd”, d v s att den enskilde får del i det frälsningsverk som i Jesu namn och blod vunnits för alla människor. Under söndagens eftermiddag kungjordes att några personer under helgen fått ”erfara bättringens nåd” – till stor tacksamhet inför Herren!

Som lektyr på resan hade jag tagit med mig boken Kyrkofromhet av Bo Giertz, för att igen uppdateras på vad som kännetecknat svensk-kyrkligheten genom tiderna. Jag tänker på hur det personliga fromhetslivet (det ”subjektiva”) gestaltats i förhållande till Kyrkan och nådens medel (det ”objektiva”). Det återstår en hel del för oss i Missionsprovinsen att samtala om med avseende på de olika fromhetstraditionernas arv, t ex frågor kring ”nådens ordning”, etc.

På lördagskvällen fick jag vara med på ett givande och uppbyggligt samtal i ett av vännernas hem. I öppen och broderlig anda berördes ett antal frågor i våra olika fromhetstraditioner, något som prästkollegan Torbjörn Lindahl också gett antydningar om i sin blogg: Händelsefylld helg.

Ett gigantiskt stormöte ger också en värdefull påminnelse om vad som står åter för Guds folk … en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk (Upp. 7:9). I tiden och evigheten kännetecknas samtals- och sånginnehållet av: Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet (Upp. 7:10). Närvaron där är något att kämpa för – och se fram emot!