Som vi vet präglas den andliga utvecklingen i de nordiska folkkyrkorna allt mer av en förvärldsligad dagordning. Här i Sverige finns ett aktuellt exempel, en snart förestående högtid (temat förefaller vara signifikativt): Världens fest i Malmö lockar över 3 200 deltagare.

Trots sådana extraordinära evenemang minskar verksamheten drastiskt: antalet gudstjänstfirare i församlingarnas huvudgudstjänst har mer än halverats sedan 1990.

Bekännelserörelsen är desorienterad. Några har sedan lång tid tillbaka lämnat Svenska kyrkan och funnit alternativa lösningar i friförsamlingar / kyrkor – ofta i tämligen små och splittrade sammanhang. Andra försöker trofast stå kvar inom en struktur som allt mer mineras av sekulariserade programförklaringar. Inte så få betalar ett högt pris – samveten som forceras att kompromissa med Guds ord.

Missionsprovinsen i Sverige och Finland har under snart ett decennium försökt presentera och förverkliga alternativt gudstjänstfirande. Ett 30-tal präster har vigts till helig tjänst och dessa betjänar drygt 30 koinonior / gudstjänstgemenskaper. Vår kallelse är, när folkkyrkorna sviker sin av Gud givna kallelse, att bevara och förnya det andliga arv som blivit oss ombetrott.

Under året har jag försökt följa den tillspetsade andliga utvecklingen i Danmark: Dansk konfrontation. Evangelisk Luthersk Netværk (ELN) har blivit en samlande kraft för att finna alternativa lösningar i en för landet kritisk kyrkosituation – och nätverket växer: Vi runder 1 500 medlemmer!

De inomkyrkliga väckelserörelserna, som historiskt sett haft sina rötter i folkkyrkan och varit värdefulla komplement, ställs inför nya utmaningar. Vilka blir vägvalen när kyrkostrukturen riskerar att falla samman?

Luthersk Missionsforening (LM) har en genomtänkt och formulerad struktur, där förening och församling fungerar sida vid sida: Frimenighed i Luthersk Mission. Man arbetar också med en frågeställning: Et trossamfund i Luthersk Mission. Generalsekreteraren, Jens Ole Christensen, har under sommaren gett uttryck för sin ståndpunkt: Derfor bliver jeg i folkekirken.

Evangelisk Luthersk Missionsforening (ELM) brottas med liknande fenomen och har beslutat att utreda möjligheten att etablera en landsomfattande friförsamling: Frimenighed i ELM.

Två kyrkoledare har nyligen aviserat sin hållning med påföljande konsekvenser: Derfor forlader vi folkekirken.

Kirkelig Samling om Bibel og Bekendelse inbjuder till ett ”kirkestævne” under rubriken: HELLIGHED og VENLIGHED i KIRKEN.

För närvarande upplevs det som att den danska kyrkokampen är den mest turbulenta i våra nordiska länder.

I Norge har väckelserörelserna under en längre tid bearbetat och hanterat frågor kring förening / församling, vilket lett till en öppning för kongregationalistiska lösningar där så önskats. I Nordnorge finns, som bekant, ett intressant alternativ: Valgmenighetene i Nord.

I Finland bearbetar väckelserörelserna frågor kring sin identitet. De flesta är fortfarande starkt knutna till Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, eftersom de är kyrkans uträckta hand för yttre mission. Ett löftesrikt alternativ är Finska Lutherstiftelsen, som är knutet till Missionsprovinsen.

Vad händer i Sverige då? Vågorna går inte så höga för närvarande.

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har fortfarande ett samarbetsavtal med Svenska kyrkan, även om man distanserat sig från dem med avseende på det internationella arbetet. I EFS omedelbara närhet finns Oasrörelsen som har sin grund i evangelisk luthersk tro, med en karismatisk accent, och vill tjäna Svenska kyrkan med en öppenhet mot andra samfund.

I Evangelisk Luthersk Mission (ELM) talar man inte särskilt högt om de kyrkliga frågorna. Konstateras dock att man i diverse dokument och evenemang uttrycker nöd för den andliga situationen i vårt land, utan att närmare precisera hur förenings- och församlingsbyggande verksamhet skall organiseras. I Västerbotten finns ett par föreningar / församlingar som arbetar med att förtydliga sina kyrkliga åtaganden.

Östra Smålands Missionsförening (ÖSM) har under många år fört en tynande tillvaro. Genom åren har några nya initiativ tagits, t.ex. Brantestads missionsförening och Tabor – en evangelisk-luthersk gudstjänstgemenskap.

De laestadianska sammanhangen är för mig tämligen okända, även om besöket i augusti var en intressant erfarenhet: Besök i Norrbotten.

Enligt den evangelisk-lutherska bekännelsen definieras kyrkan som … de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Confessio Augustana, artikel 7). Samma bekännelse framhåller att … människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron … (Confessio Augustana, artikel 4). Detta budskap – evangelium – behöver budbärare. Därför har Gud förordnat ett predikoämbete: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats (Confessio Augustana, artikel 5).

Folkkyrkorna i Norden förfäktar en modern kyrkoordning, där den andliga och den världsliga makten sammanblandas. Kyrkornas ledning har därmed missbrukat sitt mandat: Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7: Tagen eder tillvara för falska profeter. Gal. 1: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. 2 Kor. 13: Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något (Confessio Augustana, artikel 28).

Egentligen är det inte konstigt att det behövs alternativt gudstjänstfirande!