När aposteln Paulus till medarbetaren Titus förmedlar pastorala råd om / till församlingsledare, framhåller han inledningsvis vikten av ett antal personliga kvalifikationer. Därefter betonas: Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna (Tit. 1:9). Gång på gång hänvisar samme apostel i pastoralbreven till vikten av ”den sunda läran”.

Samma sak blir också uppenbar när Jesus i ett tidigt stadium talar med sina apostlar om lärjungaskapets villkor. Aposteln Petrus blir språkrör för det som varit och kommer att vara Kyrkans bekännelse i alla tider: Du är Messias, den levande Gudens Son (Matt. 16:16) – en bekännelse som vilar på en gudomlig uppenbarelse. I samma andetag försäkrar Jesus något om kyrkans karaktär: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den (Matt. 16:18). I förlängningen utlovas och bemyndigas apostlarna med ämbetets nyckelmakt, att binda respektive lösa människors synder.

Frågan om hur Guds kyrka skall överleva och vara på offensiven berör oss alla. – Hur skall vi i en kaotisk och svårbemästrad tid bli bevarade på livets väg och i vår omgivning vara levande vittnen för vår Herre och Frälsare? Ofta tyr vi oss i första hand till vad vi menar vara trygga kyrkostrukturer. Men, om inte oviktigt, är det verkligen det primära?

Vännen och ämbetsbrodern Torbjörn Lindahl har nyligen reflekterat över dessa frågor i sin blogg: Lojaliteter och splittringar i Guds kyrka.

Jag har, på samma sätt som Torbjörn, genom åren naturligtvis övervägt dessa viktiga frågor. Under hösten 2012 skrev jag något om det i en blogg under rubriken: Alternativt gudstjänstfirande.

I slutet av bloggen anges några pastorala råd om hur man, utifrån en evangelisk-luthersk bekännelse och ståndpunkt, kan beakta saken och läget:

Enligt den evangelisk-lutherska bekännelsen definieras kyrkan som … de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas (Confessio Augustana, artikel 7). Samma bekännelse framhåller att … människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron … (Confessio Augustana, artikel 4). Detta budskap – evangelium – behöver budbärare. Därför har Gud förordnat ett predikoämbete: För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats (Confessio Augustana, artikel 5).

Folkkyrkorna i Norden förfäktar en modern kyrkoordning, där den andliga och den världsliga makten sammanblandas. Kyrkornas ledning har därmed missbrukat sitt mandat: Men när de lära eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då ha församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7: Tagen eder tillvara för falska profeter. Gal. 1: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. 2 Kor. 13: Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något (Confessio Augustana, artikel 28).

Vännen och kollegan Bengt Birgersson har i en ledare i tidningen Kyrka & Folk (nr 11/2012) preciserat några viktiga kännetecken för den segrande kyrkan:

Det är nog inte fel att i rådande läge aktualisera det som brukar kallas Kyrkans sju kännetecken (notae ecclesiae), om vilka Luther skriver 1539 i boken ”Om Kyrkan och koncilierna”. (1) Ordets sanna förkunnelse, (2) dopets och (3) nattvardens rätta firande, (4) användningen av nycklarna, (5) prästvigning, (6) bön och lovsång liksom (7) de kristnas kors (lidande, martyrium). Oberoende av anrika strukturer, med eller utan vackra kyrkor så är kyrkan där Guds folk samlas kring de sex första kännetecknen och är redo att ta konsekvensen och lida förföljelse för Kristi skull, så att det sjunde tecknet blir synligt.

Hans konklusion är intressant och värd att beakta:

Detta Gudsfolk finns överallt i Norden. I enklaver inom folkkyrkornas gamla strukturer, i fria rörelser och missionsorganisationer, i nya alternativa strukturer med ”motbiskopar” och prästvigningar, fria församlingar, somliga i strukturellt uppbrott från folkkyrkorna, andra i försök att bevara relation och identitet. Om Kyrkan finns där de ovannämnda notae ecclesiae kan kännas igen, så är det avgörande att bekänna, att denna Kyrka är en enda, inte många. Därför är det en helig kallelse att arbeta för att bevara och stärka den enheten, att känna igen varandra, erkänna varandra, stödja varandra i den reformatoriska kyrkan i Norden.

Läs ledaren i sin helhet: Var är Kyrkan?

I reflektionen över dessa frågor, jag har nämnt det förut, kommer jag inte ifrån det perspektiv som lyfts fram i Bibelns sista bok – ett återkommande fenomen: … den som segrar / övervinner … Skriften ger oss på sätt och vis ett med facit i hand-perspektiv, vilket inte är oväsentligt med tanke på ”den återstående livsresan” för oss var och en personligen. Församlingsängeln i Filadelfia får höra om en öppen dörr – mission, där redskapet har följande kännetecken: … din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn (Upp. 3:8). I förlängningen utlovas en extraordinär status: Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn (Upp. 3:12). Ett konstaterande som föregås av en försäkran och en uppmaning: Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona (Upp. 3:11).