För drygt en vecka sedan besökte jag Finland, något som rapporterats på Missionsprovinsens hemsida: Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland.

En knapp vecka efter missionsstiftets etablering kom reaktionen från ledningen i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland: Biskoparna ger prästerna anvisningar om relationen till missionsstiftet.

Den aktuella problematiken är, kyrkohistoriskt sett, inte något nytt fenomen. För mindre än tre år sedan fråntogs biskop Matti Väisänen sitt livslånga uppdrag i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland: Biskop Matti fråntogs rätten att utöva prästämbetet.

Missionsprovinsen i Sverige har drabbats av liknande åtgärder: biskoparna Arne Olsson, Lars Artman och Göran Beijer – likaså prästerna Bengt Birgersson, Hans-Åke Holmström och Jan-Erik Appell. Den senare i en process för drygt ett år sedan: Förnyat uppdrag.

I samband med biskop Mattis avkragning, publicerades en intressant artikel som är väl värd att studera igen: Kyrkans nödrätt.

I Finland har Henrik Perret i sin blogg kommenterat läget och avslutar med följande tänkvärda reflektion:

… många väntar på andra toner är maktspråket med hot om att mista prästämbetet, att stänga kyrkor och kyrkans lokaler, att frånta rörelser och organisationer rätten att få kollekter, att låta missionsunderstödet strykas osv.

Var finns idag den andliga ledare som kan visa på Kristus och som på ett trovärdigt sätt vill ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Judas v. 3)?

Läroupplösning, sekularisering och förnekelseteologi leder inte till någon förnyelse för kyrkan.

Läs bloggen i sin helhet: Andligt ledarskap.

I Sverige har saken inte uppmärksammats särskilt mycket, medialt sett. I Kyrkans Tidning fanns nyligen en liten antydan: Kampanj sätter press på kyrkan i Finland.