För ett par år sedan köpte jag en bok med afrikanska förtecken, som har blivit liggande oläst allt för länge. Under semestern lyckades jag – med stort utbyte – ta del av innehållet. Boken är skriven av en brittisk journalist, Richard Dowden, som inhämtat information och erfarenheter från Afrika allt sedan början av 1970-talet. Bokens titel är Afrika – framtidens kontinent, och finns givetvis även på engelska: Africa – Altered States, Ordinary Miracles. Det är utmanande läsning: författaren konstaterar om västvärldens inflytande i Afrika (sidan 54):

Européerna segrade i kristendomens, civilisationens och handelns namn. (—) I praktiken påtvingade dessa européer afrikanerna sina handels-, tros- och härskarsystem med förödande våld, i tron att de var överlägsna varelser. (—) Afrikas ekonomier lades om så att de tjänade Europas syften och behov. I missionärernas och kolonialguvernörernas spår raserades Afrikas politiska system, dess kultur, värdighet och självaktning.

Författaren gör ett intressant tankeexperiment, om likheter / skillnader mellan Europa och Afrika (sidan 52):

EU har 23 språk, Afrika har minst 2 000 och mellan 6 000 och 10 000 politiska eller sociala enheter, som alla en gång i tiden hade sitt eget styrelseskick och rättssystem, sitt ledarskap och sina seder och sin kultur. Och liksom ett tänkt Europa som utomstående har tvingat att enas fick afrikanerna inte delta i sina nationalstaters tillkomst. Deras gränser drogs på kartor i Europa av européer som aldrig ens hade satt sin fot i Afrika och utan att fästa avseende vid befintliga politiska system och gränser.

I början av 1960-talet påbörjades frihetssträvanden, med resultatet att ett 20-tal nationalstater etablerades. Men länderna upplevde – och upplever delvis fortfarande – en identitetskris (sidan 57):

Självständigheten återgav officiellt makten till afrikanerna, men de nybildade staterna och de system som européerna påtvingade Afrika när de bröt upp var inte rotade i den afrikanska kulturen eller erfarenheten och inte nog starka för att stå emot de sociala och etniska påtryckningar som låg omedelbart under ytan.

I boken tar författaren läsaren med på en resa i ett antal länder, där problematiken mellan kolonialism och afrikanska frihetssträvanden belyses: Uganda, Somalia, Zimbabwe, Sudan, Angola, Burundi, Rwanda, Senegal, Sierra Leone, Kongo, Sydafrika, Kenya och Nigeria. Personligen saknar jag givetvis ett avsnitt om Etiopien och Eritrea – men är ändå imponerad över Dowdens ingående kunskap om denna mäktiga kontinent!

Författaren har ett intressant avsnitt om demokrati. Han konstaterar (sidorna 67–68):

Demokratin är inte alls något främmande i Afrika. (—) Idén var att nå samförstånd i diskussionerna, som inte fick urarta i dispyter. Om gruppen är liten får den inte splittras. I sådana samhällen tenderade man att kompromissa hellre än att diskussionen ledde till en situation där segrarna tog makten över de besegrade. (—) Den traditionella afrikanska metoden för val eller för att hantera vilken tvistefråga som helst är att samlas och tala ut och nå fram till ett enstämmigt beslut efter en hetsig debatt. Denna sed har anpassats till moderna tider genom att man har möten före valdagen med alla väljarna i en by som då enas, ifall det inte redan är bestämt, om vilken kandidat de ska rösta på. Senare går alla tillsammans till vallokalen och läger sin till synes hemliga röst.

Västerländsk demokrati, som ofta leder till starka polariseringar, har något att lära av genuin afrikansk demokrati!

I slutet av boken tar Dowden upp ”det nya Afrika” och den aktuella situationen beträffande relationer kontinenterna emellan. USA och Europa har i flera avseenden en allt mer tillbakadragen roll i Afrika – eller kanske mer korrekt: det har uppstått konkurrens. Kina, som redan i början av 1400-talet till en tid hade handelsförbindelser vid den östafrikanska kusten, är tillbaka på arenan. Det talas om ”det begynnande 2000-talets största globala geopolitiska förskjutning”. Väst har betraktat Afrika som en kontinent där fattigdomen blivit historia, medan kineserna ser det som platsen för jämlikt partnerskap och möjlighet för ett givande handelsutbyte (sidan 412):

Afrikanska härskare gillar också Kinas sätt att uppträda som en neutral, icke-imperialistisk utomstående som inte belastas av några värderingar utöver att det vill ha enkla handels- och vänskapsrelationer med de afrikanska staterna. På sitt formella stiliserande sätt betonar kineserna det bästa hos Afrika, talar aldrig om dess misslyckanden och avvisar uttryckligen all ”afropessimism”.

Det finns i princip kinesiska diplomater på plats i samtliga afrikanska länder. Drygt en miljon kineser har flyttat till Afrika och fler är på väg. (För kompletterande läsning: Africa–China relations.) De två sista avsnitten har spännande rubriker: Nya kolonister eller gamla vänner? respektive Telefoner, asiater och högutbildade.

Bokens budskap är både deprimerande och uppmuntrande. Sett utifrån ett kristet perspektiv finns anledning till reflektion och rannsakan, inte minst med tanke på förhållandet mellan mission och kolonisation. Vidare sitter jag igen med några övergripande perspektiv i förhållande till bokens budskap. Skapelsens gåvor undermineras av människans fall i synd och den härskarmentalitet som följer i dess spår. Detta är tungt att konstatera, oavsett vilken kontinent man kommer ifrån. Vidare – människans behov av befrielse från synd och ondska. Det är bara evangelium som förmår att förändra människors livssituation, för tid och evighet!

Nyligen läste jag en uppmuntrande artikel om hur det av Gud givna missionsuppdraget får nya infallsvinklar: Reaching Out to the Chinese in Ethiopia.