De frikyrkliga sammanhangen har den senaste tiden debatterat en frågeställning som inte är helt enkel: Hur skall kristen tro och kristet liv orientera sig och hantera människor i ett allt mer sekulariserat samhälle? Bakgrunden är ett föredrag som Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, höll vid Nyhemsveckan i juni 2013: Bibelstudium Niclas Piensoho.

En sammanfattning av problemställningen finns på Aletheia — Blogg & Tankesmedja: Niklas Piensoho talar ur skägget v.g. Homosex-frågan.

En påtaglig röst i debatten är EFK-pastorn Stefan Swärd, som skrivit ett antal inlägg i ärendet:

I Swärds ledare finns en formulering som är tänkvärd:

… vi jagas med blåslampa av samhället för att ändra våra värderingar. I den kristna kyrkan behöver vi frimodigt tala om våra kristna ideal och undervisa om hur vi ska leva våra liv i Kristi efterföljd. Därför behövs ett kristet ledarskap som pekar med hela handen i riktning mot Bibelns standard.

Efter att ha lyssnat till Piensohos föredrag och tagit del av debatten konstaterar jag frikyrklighetens problematik: att inte inse och praktisera det som enligt evangelisk-luthersk tradition är nyckeln till en rätt förståelse i den aktuella frågeställningen – nämligen att Guds ord till sitt väsen är lag och evangelium. För att använda Piensohos vokabulär, i modifierad form: Exodus-berättelsen och Abrahams-berättelsen existerar, sida vid sida. Guds ord dömer och upprättar, Han dödar och gör levande – samtidigt. I detta spänningsfält förverkligas människors omvändelse. Vi försöker genom förnuftsmässiga argument finna en syntes, men den är – på Ordets grund – inte tillgänglig och applicerbar. Guds handlande är – paradoxalt: dömande och upprättande.

Debatten är värdefull eftersom den ger anledning till reflektion över hur vi skall möta och hantera människor i vår samtid – vad som utifrån Guds ord måste fördömas respektive välsignas.

Christian Braw skriver i boken Söka förstå – Tankar och gestalter (Norma Bokförlag AB, Borås, 1994) under rubriken Ordning, lag och evangelium följande (sidorna 89–90):

Själva tanken på ordning utgår från att det finns saker som från början hör samman. Det blir oordning när de skiljs åt och blandas med andra saker, men ordningen återställs genom att de besläktade tingen samlas var för sig … (—) Ordnandet innebär med andra ord en ”dispositio”, ett särskiljande. Det är ordnandets första moment. Efter det kommer ”compositio”, ett sammanläggande. Att ordningen kan återställas på detta sätt, beror på att det före oordningen finns en ”distinctio”, en åtskillnad, och en ”relatio”, en samhörighet mellan tingen. (—) Det finns fastmer en på förhand given ”ordo naturae” och ”ordo universus”, som har sin rot i ”ordo divinus”, i Gud som ordningens urbild. Fred och ordning hör samman. Det råder fred, när varje varelse lever i ordningen. Och ordning är det inbördes förhållandet mellan skapelsens delar, som Gud vill. När Guds vilja råder, då är det ordning. Då är var och en på sin rätta plats. Ordningens fullkomliga återställande är avsikten med Guds ledning av världen … (—) Djävulen, ”diabolos”, har getts detta namn, därför att det är hans väsen att kasta kring, ”diaballein”, varelser och företeelser, så att de kommer bort från sin rätta relation till varandra.

Jag reflekterar över en sanning, visserligen proklamerad i ett konkret församlings- och gudstjänstsammanhang, som är principiellt tänkvärd också in i vår samtids atmosfär av aktuella frågeställningar: … Gud är inte oordningens Gud utan fridens (1 Kor. 14:33).