Kyrkoåret går mot sitt slut – Kristi återkomst är i fokus! I texterna för Domsöndagen finns ett budskap av såväl hot som hopp. Jesus undervisar om ångest och rådlöshet bland folken. Människor skall ge upp andan i väntan på det som skall komma över världen – tala om hotbild! I samma andetag talar han till de sina, att de får lyfta upp sina huvuden i väntan på förlossningen – tala om tröst! Plötsligt kommer Han: … snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden (Rom. 9:28). Skriften talar klarspråk om en dubbel utgång: … det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror (2 Tess. 1:7–10). I väntan på Kristi återkomst uppmanas vi: Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen (Luk. 21:36).

Hur mycket utrymme får dessa livsavgörande frågor – för tid och evighet – i vår samtid? Minimalt, dessvärre! I den gångna veckan har jag sneglat lite på vad som beslutats och rapporterats från Svenska kyrkans kyrkomöte. Finns det några antydningar eller tendenser om ett uppvaknande och påföljande prioritering av frågor som berör ”det enda nödvändiga”? Med ljus och lykta söker jag efter dem – utan någon framgång. I stället är människors tankar och ordningar, i motsats till Guds goda ordningar, i fokus. Vad avrapporteras i den kristna pressen – låt mig hänvisa till ett exempel: Kyrkomötet sa ja till hbt-certifikat.

Ledaren i tidningen Kyrka & Folk (nr 47/2013) lyfter fram viktiga aspekter om detta:

… vi måste också minnas att Gud har fattat beslut när Han skapade människan och gav oss ordningar för livet. Gud har fattat beslut om livets regler och uppenbarat dessa i sin lag. Kristus har inför sina apostlar fattat beslut om Kyrkans lära och liv.

Om människor minns dessa Guds beslut och beslutar endast i överensstämmelse med Guds uppenbarade vilja, då har man rätt att vänta sig att Guds barn fogar sig efter besluten. Den som inte gör det, utan fattar beslut som direkt strider mot Guds vilja, i världen eller i kyrkan, de kommer att få uppleva vems beslut som till slut blir gällande och som det är bäst att anpassa sig till.

Guds kallelse kvarstår, så som Kristi kyrka i alla tider har bekänt och agerat, att vara sanningen trogen i kärlek: Ty inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen (2 Kor. 13:8). Det får vi göra i tacksamhet och glädje, i tro och med gott samvete. Aposteln Paulus påminner sin son Timoteus om … hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval (1 Tim. 3:15). I samma andetag lyfter han fram en hymn som förmodligen sjöngs vid gudstjänsten – den centrala Kristus-bekännelsen: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten (1 Tim. 3:16). Den bekännelsen kan vara väl värd att reflektera över i ljuset av en pågående debatt om frågeställningen Är Jesus en tankekonstruktion?

Jag stannade upp inför Kyrka & Folk-skribentens formulering om att HERREN Gud faktiskt har sista ordet i den gigantiska kamp som pågår: … det finns ett bortre parentestecken för varje form av ondska. Läs gärna artikeln i sin helhet: Herren kommer – hot eller hopp?