Det har varit fascinerande att följa författaren, poeten och skribenten Marcus Birros ”resa” som bekännande kristen. Med intresse har jag bl a läst hans krönikor i olika sammanhang och ofta förundrats över ett profetiskt, på Bibeln grundat budskap som hans penna åstadkommit.

I en krönika i tidningen Expressen den 9 juli med rubriken Jag konverterar fullt ut till katolicismen sätter han ord på vad inte så få upplever som en dyster verklighet i Svenska kyrkan. Befriat från allt kristet predikas sådant som nästan vilket politiskt parti som helst kunna göra. Den föränderliga tidsandan dyrkas som en evig och helig sanning – ett svek mot kärnan i kristen tro. Han beskriver hur människor klubbas ner, stryps, jagas, misskrediteras, baktalas och hånas. Birro är inte överraskad – Jesus Kristus har ju gått före på ”den resan”! Rakryggat konstaterar han: ”Jag kompromissar gärna med det mesta i mitt liv, men inte om min tro”.

I resten av krönikan sneglar Birro bortom Svenska kyrkans sammanhang – till den Romersk-katolska kyrkan. Påven Franciskus lyfts till skyarna med sin moderna ledarstil, innerliga och varma personlighet. Krönikan avslutas med slutsatsen: ”… det är dags att en gång för alla gå ut ur Svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen. (—) Jag ser fram emot den resan”.

Den 11 juli går biskopen i Skara stift, Åke Bonnier, till försvar i Öppet brev till Marcus Birro. En lågmäld och defensiv Bonnier gratulerar Birro till den påbörjade konverteringsprocessen i förhoppning om att ”resan” skall få en lyckad avslutning. Samtidigt anklagas Birro för diverse generaliseringar och felaktigheter med avseende på Svenska kyrkans verksamhet. En kyrka som enligt Bonnier är både Jesus-centrerad och reformatorisk – ständigt pågående, d v s förstår sammanhang i sin omvärld och väger dem mot evangeliet: t ex frågor kring klimatansvar och HBTQ-sammanhang. Bonniers avslutande beskrivning av klimatet i Svenska kyrkan är synnerligen generös – en mångstämmig lovsång: ”… en kör som sjunger i många stämmor och när vi gör det tillsammans sjunger vi som vackrast”. Det är många som inte känner igen sig i den beskrivningen.

Den 14 juli presenterar Birro i en blogg ett Öppet svar till Åke Bonnier, ett antal relevanta frågor om vad Svenska kyrkan gjort och inte gjort gentemot honom personligen och marginaliserade svensk-kyrkliga sammanhang.

Den 15 juli kom respons från Bonnier: Svar till Marcus Birro.

Jag gläds över Birros vaksamhet men bekymras samtidigt över hans föreslagna ”resa”, och vill därför gärna föreslå ett alternativ.

Missionsprovinsens ”resa” har pågått i drygt tio år. I juni publicerades jubileumsskriften med titeln De tog en annan väg …. Vår kallelse är att bevara och föra vidare det goda arv som Svenska kyrkan fått bära genom århundraden – Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen, i oförvanskad form. Är det månne den bekännelse och identitet som Birro efterlyser och längtar efter: om Gud, Jesus, synd, omvändelse och upprättelse? – Varmt välkommen att studera och reflektera över ett slagkraftigt program på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund!

En resa mot Rom kan för många i första omgången kännas förlösande, men – frågan är om den är befriande i egentlig bemärkelse? Här finns dessvärre inte det som evangelisk-luthersk bekännelse betonar: ”… att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom” (Confessio Augustana, artikel 4).

En resa mot Rom inkluderar obibliska dogmer om påvens ofelbarhet, helgonens särställning, Marias syndfrihet, skärselden liksom den romerska läran om rättfärdiggörelse genom tro och gärningar. Fundamentet för de falska lärorna ligger i den romerska synen på traditionen som jämbördig med Bibeln.

Den lutherska kyrkans grundprinciper sammanfattas i orden Skriften allena (sola Scriptura), nåden allena (sola gratia) och tron allena (sola fide). Utifrån denna stabila grund skapas både Jesus-glädje och en Jesus-centrerad kyrka!