I min förra blogg … måste vara hos min Far betonades den dubbla underordningsprincipen i Jesu person och liv. Tankar och reflektioner fortsätter i ljuset av den gångna söndagens texter. Bo Giertz har i sin utläggning av Luk. 2:42–52 lyft fram ett faktum – och konsekvenserna av – att Jesus “underordnade sig ständigt” i sitt barndomshem:

Vi möter här ett av Nya Testamentets huvudord: “att underordna sig”. Det betyder att av kärlek till Gud gå in under hans ordning. Gud har stiftat en rad “ordningar” för livet i världen, ordningar som rör man och hustru, föräldrar och barn, överordnade och underordnade i arbetet. Det hör med till Jesu livsverk, att han själv gick in under denna ordning och lydde sina föräldrar fast han var Guds Son. Också i det stycket är han en förebild för oss.

Det finns all anledning att lyfta fram detta med underordning eftersom vår samtid genomsyras av motsatsen: begreppen “jämlikhet” och “likvärdighet” utgör närmast mantran, begrepp som tycks legitimera en krampaktig politisk korrekthet – inte minst i media.

Den apostoliska undervisningen är starkt präglad av underordningens välsignelse: Underordna er varandra i vördnad för Kristus (Ef. 5:21). Gud är nämligen inte oordningens Gud utan fridens (1 Kor. 14:33), något som får konsekvenser för äktenskapet, församlingen, familjelivet och arbetsplatsen (Ef. 5:22–6:9).

Har igen läst Martin Luthers undervisning om Kyrkans kännetecken. På svenska finns den tillgänglig i några äldre publikationer:

  •  Kyrkans känntecken, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala, 1983.
  • Om koncilierna och kyrkan, Evangeliföreningens Förlag, Vasa, 1994.

Den förra finns nog enbart tillgänglig via antikvariat, medan den andra kan köpas på BV-Förlag. De sju kännetecknen är: Ordet, Dopet, Nattvarden, Löse- och bindenyckeln, Ämbeten, Bön / lovprisning och Korset.

Beträffande ämbetet säger Luther bl a följande:

Det måste vara en kompetent och utvald man. Barn, kvinnor och andra personer är inte kvalificerade för detta ämbete, om de också kan höra Guds ord, ta emot dopet, sakrament och absolution och också är sanna, heliga kristna som S:t Petrus säger (1 Petr. 3:7). Också naturen och Guds skapelse gör denna åtskillnad och visar, att kvinnor (än mindre barn och dårar) inte kan eller skall ha något regemente, som erfarenheten ger och Moses talar: “Din man skall råda över dig” (1 Mos. 3:16). Evangeliet upphäver ändå inte denna naturliga lag, utan bekräftar den som Guds ordning och skapelse.

I den förra publikationen finns ett tillägg – Luthers uttalanden om kvinnan och predikoämbetet:

Luther behandlar i ett flertal skrifter frågan om kyrkans ämbete, och därmed också problemet med kvinnan som präst. Betecknande för Luthers inställning är två ting:  1) Alla kristna, män och kvinnor, är genom dopet invigda till att vara “konungar och präster”. Men därmed följer inte en rätt för alla att i församlingen offentligt uppträda och predika. 2) För denna tjänst har Gud instiftat “predikoämbetet”, eller det särskilda ämbetet. Församlingens alla medlemmar har ansvar för att utvälja och tillsätta innehavare av detta ämbete, men ämbetsinnehavaren har sin fullmakt och auktoritet från Gud, vars Ord och sakrament han förvaltar. Lika klart som Luther betonar, att både män och kvinnor hör med till det allmänna prästadömet, lika klart och entydigt hävdar han, att endast män skall insättas i det särskilda predikoämbetet. Endast i nödfall, om ingen man finns att insätta, har kvinnor rätt att predika, möjligen i ett nunnekloster. (–––) “I Nya Testamentet förordnar den helige Ande genom Paulus, att kvinnorna skola tiga i kyrkan eller församlingen och säger: Det är Herrens bud”.

Evangelisk-lutherska Missionsstiftet i Finland har publicerat en värdefull utläggning: Kyrkans sju kännetecken.