Så är titeln på en artikel, med underrubriken “Historia och identitet inom Missionsprovinsen”, skriven av Carola Nordbäck, professor i kyrkohistoria vid Teologiska institutionen i Uppsala. Redan i fjor publicerade Nordbäck ett par artiklar om Missionsprovinsen, något som uppmärksammades i bloggen: I sökarljuset.

Svenska kyrkan bedriver forskning på olika områden. Ett sådant finns under rubriken Minne och möjlighet, som också resulterat i en bok med samma namn, med underrubriken “Kyrka och historiebruk från nationsbygge till pluralism”.

Nordbäcks artikel, på drygt 30 sidor, lyfter fram följande perspektiv om Missionsprovinsen:

  • Förhistoria
  • Motståndsrörelse och fristad
  • Bibel- och historiesyn
  • Kyrkosyn
  • Att konstruera ett martyrskap
  • “Vi håller på att återvända till början”.

Mitt intryck är att Nordbäck bedrivit seriös forskning i ämnet, även om vissa slutsatser, såväl som i de tidigare publicerade artiklarna, kan diskuteras och ifrågasättas. I det avslutande avsnittet – “Vi håller på att återvända till början” – vill jag citera några av författarens konstateranden av sin forskning:

Missionsprovinsen utgör enligt denna berättelse en grupp sanna kristna som försöker lyda Gud i en kyrka som har avvikit från sin egen lära. Svenska kyrkan sägs ha ockuperats av främmande krafter – via den politisering och demokratisering som kyrkan har genomgått. Missionsprovinsens trohet och lydnad mot Gud resulterar följaktligen i ett motstånd mot Svenska kyrkans ledning och leder till en konfliktsituation. Men kampen är enligt Missionsprovinsens tolkning rättfärdig eftersom den strid de utkämpar sker i enlighet med Guds vilja.

(—)

Avslutningsvis vill jag återknyta till en sista aspekt av Missionsprovinsens sätt att uppfatta sin samtid. Det historiemedvetande som blir synligt i analysen genomsyras både av en känsla av att etablerade strukturer är på väg att kollapsa och en trosvisshet kring det egna uppdraget – att återuppbygga kyrkan via evangelisation och skapandet av koinonior. (—) Tiden präglas av att etablerade ordningar kollapsar samtidigt som nya strukturer måste byggas i ruinerna av det gamla. Föreningen mellan kyrka och stat är bruten och kyrkan är därmed fri att bli det som hon är ämnad att vara.

I ljuset av denna jämförelse framstår också den gemenskapsform som Missionsprovinsen valt – koinonian – i ett klarare ljus. Det är en produkt av det moderna samhällets sekularisering och kyrkliga utveckling, samtidigt som gemenskapens förebilder hämtas från det förflutna. De kristna är åter i en minoritet, liksom de var i sin begynnelse, och kyrkan uppstår enligt Missionsprovinsen i de gudstjänster som små grupper av döpta kristna firar. Samtidigt är den kristendom som man praktiserar inom ramen för dessa koinonior en lära baserad på de lutherska bekännelseskrifterna. Vi ser i detta specifika historiebruk hur lager efter lager av historiska anspelningar, paralleller och analogier sammankopplas och aktiveras för att skapa mening och identitet i byggandet av en postkonstantinsk kyrka, i en tid där allt verkar falla samman.

Nordbäcks analys är intressant! För oss i Missionsprovinsen är det utomordentligt värdefullt att bli satt “i sökarljuset”, både med tanke på vårt fortsatta arbete med identitetsfrågor (kallelse och uppdrag) och att fortlöpande i ljuset av Guds ord leva i prövning och rannsakan om vägen framåt. På den resan behöver ingen skämmas för “att återvända till början”. Det är att befinna sig i ett gott sällskap, något som också varit ett kännetecken för all reformation. Aposteln Johannes skriver (1 Joh. 1:1-4):

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.