Många individer och sammanhang både inom och utom kristenheten av idag – t o m sådana som annars är kritiska till den kristna kyrkans lära och dess blotta existens – har med entusiasm och självklarhet konstaterat att andligt ledarskap i de flesta kristna kyrkor numera är lika öppet för kvinnor som för män. Om man kritiserar detta och själv tillämpar en annan praxis, bedöms denna uppfattning som gammalmodig och förpassas till marginalen.

Problemet för några av oss – i förhållande till samtida uppfattningar om prästämbetet – är vördnaden och respekten för HERREN och det Ord han förmedlat till sin Kyrka. Aposteln Johannes talar med allvar om “tillägg” respektive “borttagande” av givna sanningar (Upp. 22:18–19). Jesus själv signalerar vad som karaktäriserar lärjungaskapet: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria (Joh. 8:31–32).

Den numera pensionerade komministern Dag Sandahl lyfter ibland i sina bloggar fram frågeställningar kring ämbetet, nu senast för några dagar sedan under rubriken Se frågetecknet, det ständiga!

I Missionsprovinsen har frågor kring prästvigning uppmärksammats genom åren, ja, de utgör på sätt och vis en grundläggande aspekt för vår existens. För några år sedan aktualiserades detta – inför en kvinnlig biskopsutnämning och vigning i Svenska kyrkan: Missionsprovinsens biskopar om nödvändigheten av prästvigning i god apostolisk tradition.

För vidare studier hänvisas till följande dokument: Apostolisk succession.