Ingen har väl kunnat undgå de mediala inslagen från söndagens högtid i Rom, när Elisabeth Hesselblad helgonförklarades. Den romersk-katolske biskopen i Sverige summerar händelsen på följande sätt: ”Den Katolska Kyrkan har kommit hem till Sverige”.

I min lågkyrkliga fromhetsbakgrund, som under de senaste 40 åren berikats av andra evangelisk-lutherska fromhetstraditioner i hem- och utland, finns en påtaglig “närhet” till detta med helgonen. Jag tänker på en sångvers av Carl Olof Rosenius (Ängsliga hjärta upp ur din dvala / Svenska Psalmboken 572:1-5, Lova Herren 533:1-8):

O vilka under helgonen äro! Äro så saliga, sucka så tungt, äro så höga, se det så föga, äro i borgen, men sällan ha lugnt.

Rosenius har säkert Skriftens fakta för ögonen när han talar om helgonen, så som apostlarna ofta adresserar de kristna, t ex: … ni Guds älskade, hans kallade och heliga (Rom. 1:7). På sitt typiskt själavårdande sätt – med erfarenheten av en kristens identitet att samtidigt vara rättfärdig och syndare (simul justus et peccator) – pekar Rosenius på den enda hjälpen för oss som dagligen brottas med våra tillkortakommanden: evangeliet om Jesus Kristus (tre Kristus-centrerade verser saknas tyvärr i Svenska Psalmboken):

Stanna och vakna! Tänk vad du äger, ej i dig själv, men i Frälsaren kär! Ren och rättfärdig, himmelen värdig, ej i dig själv, men i honom du är.

Fastän du ej kan känna och se det, fast du är syndig och skröplig, likväl: Kristus har köpt dig, tvagit och döpt dig, bär och bevarar ock ännu din själ.

Mitt under syndens dagliga plåga, dock du en evig rättfärdighet har. Kristus allena tvagit oss rena. Pris vare Lammet, som synderna bar!

Gud är i Kristus ännu din Fader, Sonen är ännu din broder som dog, trofaste Anden ännu vid handen ständigt dig leder, är detta ej nog?

I Missionsprovinsen har vi givetvis under den senaste tiden reflekterat över hur vi skall hantera “de romersk-katolska vindar” som dragit in över Sverige. Det är vi förpliktigade att göra i ljuset av Provinsordningen (1 kap Lärogrund):

Missionsprovinsens lära, tro och bekännelse är grundad i Guds heliga Ord, Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, sammanfattad i de tre huvudtrosbekännelserna: den apostoliska, den Nicenska och den Athanasianska samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, bejakad och erkänd vid Uppsala möte 1593 samt förklarad i hela Konkordieboken.

Det tillkommer Missionsprovinsens organ att förklara och tillämpa denna bekännelse.

I senaste numret av Sändebrevet (maj 2016) publicerades en artikel som lyfter fram likheter och skiljaktigheter mellan luthersk och romersk-katolsk tro med avseende på nåd och frälsning – läs och begrunda: Den romersk-katolska kyrkans nådelära.

Med tanke på helgens manifestationer i Rom finns det all anledning att åter reflektera över vad de lutherska bekännelseskrifterna förmedlar om helgonen (bruk respektive missbruk):

Rosenius har i sin sång ett själavårdande perspektiv på vad vardagskristendom handlar om:

Vandra i tron och se honom icke, detta är regeln, det bliver därvid. Korta minuter, känslan åtnjuter vad vi i sanning dock äga all tid.

En sådan helgonstatus för trons folk övergår i sinom tid från tro till åskådning, något aposteln Johannes fick se i sin syn: Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel … (Upp. 7:14-15).

I april 2014 skrev provinssekreterare Bengt Birgersson en artikel som i någon mån berör samma ämne: “Ur askan i elden”.